EN FÖRTROLLAD NATT
Under maj månad 2007 gjorde min hustru Gudrun och jag en kryssning med Hurtigrutten.
Vi kunde då konstatera att man utefter den norska kusten hade en mängd ”trollhistorier”.
Alla gick ut på att trollen under natten varit ute och rullat hatt och glömt att ta sig hem innan solen gick upp. De blev därför förvandlade till sten, och man kunde ännu se dem ligga där utspridda efter kusten. I ett fall hade till och med hatten, genomborrad av en pil, blivit förstenad. Hålet i hatten, efter pilen, var så stort att en fullriggare kunde segla genom hålet om det legat vid vattnet. Det var med andra ord ganska välväxta figurer man hade att göra med.
Man kan fundera över varifrån sådana fantasier kommer ifrån.
Jag drog mig då till minnes en upplevelse jag haft tillsammans med min hustru Gudrun och en god vän till oss, Eva. Det var veckan efter midsommar, strålande väder, svaga vindar.
Gudrun och jag hade ätit middag och satt och tittade ut över fjärden. Det var mycket vackert och vi beslöt ta kaffet ute på ”Vitkobba”. Vi ringde Eva som sällan kom ut någonstans och erbjöd henne att följa med. Just denna kväll skulle hon få följa med några gäster ut till ”Nåten” som ligger i ”Uddjupet” för att titta på säl. Då följde vi med vår båt med dem istället. Eva hade i vanlig ordning ordnat med mycket mat och dricka och det blev en trevlig kväll därute med en fantastiskt vacker solnedgång. Våra vänner ville så småningom dra sig hemmåt men det ville varken vi eller Eva så vi tog vår båt och gick ut till ”Vitkobba” som vi tänkt från början. Eva hade tagit med sig det som blev kvar efter den tidigare festen och det släpade vi upp till båken.
Norrhimlen hade nu förändrats till de mest otroliga färger i det röda spektrat. Vi satt där, åt, drack och sjöng och beslöt oss för att stanna där till solen skulle gå upp. Ingen av oss hade någon klocka, men vi tyckte nog att de röda färgerna blivit starkare, vilket betydde att vi passerat midnatt. Det blev emellertid lite kallt så vi beslöt oss för att gå ner i båten en stund. Väl där tyckte jag att då kunde vi väl lika bra lossa förtöjningarna, dra oss österut och invänta solen till havs.
När vi kommit ut en bit började ett enastående scenario utspela sig. I söder var himlen mörkviolett och ljusnade och gick över i den röda delen av färgskalan ju högre man såg, för att i norr gå över i verkligt brandgula färger. Havet var spegelblankt men rörde sig, inte i en regelbunden vågformation utan i total rörelseanarki. Horisonten hade försvunnit och himmelen färgspel speglade sig i den något buckliga vattenytan. Effekten blev som att köra i ett jättestort kalejdoskop. Flickorna satt i sittbrunnen där även jag stod. Jag hade lägsta fart fram och styrde med en hand in genom ruffdörren. Jag tror ingen sa´ någonting. Jag styrde ner mot Skarvs skärgård och när vi hade passerat ”Lodkobbarna” som är de första man möter när man går in i Skarv från NO, så hände det: Solen gick upp. En formlig explosion av ljus. Det var nattens absoluta klimax. Vi gick in i hamnen på Bodskäret, drack en kopp kaffe och körde hem. Väl hemma kunde vi konstatera att klocka blivit 5.00. Dags att krypa till kojs.
Under vintern det året fyllde Eva 50 år och jag skrev en visa till henne. Jag har gömt hela visan utom en vers:
”Då steg solen bortom Lodkobbs kant,
ögat trodde inte det var sant.
En gyllne gata fram,
som tände gråa klippors dolda charm,
en kort minut den brann,
se´n var den borta och försvann, försvann, försvann.
Här försvann förtrollningen. Nu var det morgon, helt osentimentalt dagsljus. Där låg Lodkobbarna precis som alltid. Ingenting särskilt med det förutom att vi fått en helt sagolik naturupplevelse. Jag har många gånger sedan dess varit ute för att få uppleva detta ännu en gång utan att något hänt. Trollet hann nog inte hem i tid utan förvandlades till en grå klippa.
Kanske var det på detta sätt som de gamla norrmännen hade tolkat liknande naturupplevelser i sina vatten.
Tro det, den som vill.
Arne
Arne E i stöten...här kommer en ny bild.
